Det går inte att ta "Timeout" från ett tappat förtroende

Läste Peter Johanssons blogg "Vet du vem som sitter i förtroenderådet?" och om svårigheterna att få reda på vilka som sitter i partiets förtroenderåd.

Varför är det så svårt att få reda på hur den samlade församlingen är sammansatt och då menar jag inte vilka de representerar tekniskt utan vilka är de - vad heter de som sitter där - eller är det "en hemlighet"? Nu fick vi för en gångs skull se dem live i allafall på TV.

Efter att även följt delar av debatten från förtroenderådets möte på TV:n idag så ställer jag mig då frågan vad har förtroenderådet för uppgift och inflytande. Partisekreteraren Ibrahim Baylans piska med avslagsyrkanden på alla förslag till förnyelse av valprocessen tyder dock inte på något krismedvetande och majoriteten av förtroenderådets lydiga avslagsyrkanden på dito saknade tyvärr samma vilja till förnyelse.

Mona Sahlins tal skapade heller inga nya stora tankar om förändring i partistrukturen eller ledarskiktet eller för en förändring av den förda politiken. Snarare många (bort)förklaringar på varför det gick som det gick. Heder ändå åt Mona att hon äntligen insett att partiets framtid är viktigare än hennes egna ambitioner och att personen att klara de nödvändiga förändringarna inte är Mona Sahlin. Frågan är om övriga i partiledningen vågar ifrågasätta sina egna roller eller kommer de att försöka klamra sig fast med alla medel?

Sedan håller Ibrahim Baylans ett brandtal om hur viktigt det är att partiet nu äntligen måste förändra sig, vara beredd att tänka om inom i stort sätt alla områden. God retorik men hur är det med trovärdigheten och viljan till förnyelse efter alla avslag på förslagen till förnyelse i valproceduren?

Jag har i alla år sedan jag blev medlem i Socialdemokraterna saknat en verklig politisk diskussion i smått och stort, då fokus oftast koncentrerats på struktur, form och formalia. Jag pratar mer politik på jobbet än i de partiföreningar som jag är engagerad i. Något som varit helt klart från början i den diskussionen är att valet av Mona Sahlin till partiledare var en katastrof för förtroendet för det Socialdemokratiska partiet.

Har någon tappat förtroendet bland väljarna så räcker det inte med en Timeout. Ett tappat förtroende är ett tappat förtroende "punkt". Att det skulle bero på att Mona är en kvinna som många hävdat, är tyvärr en felaktig analys. Det finns många kvinnor inom partiet som åtnjuter ett större förtroende bland väljarna och som kunde blivit en vinnande partiledare i stället, partistyrelsens bristande insikt i behov av rannsakan blev vårt fall.

Problemet är nog snarare att våra väljargrupper inte känner igen sig i partiets verklighetsbeskrivningar. Morgan Johanssons valanalys pekade på många förslag som de "Rödgröna" presenterade i valrörelsen skulle slå direkt och mest mot våra egna väljare. Lena Sommestads insiktsfulla ideologiska analys ”Partiets tidlösa värderingar ryms i några rader av Palme” visar tydligt på några av de felaktigt ideologiska vägval partiet har gjort.

Vilken politik vill våra väljare ha och bristen på insikt om detta, visar att de framträdande partiföreträdarna inte vet hur verkligheten ser ut för de flesta av oss. För att återfå det förtroendet måste vi, som många av förtroenderådets insiktsfulla ombud, bland annat från områden där partiet gått fram i valet, vittnade om i debatten. Vi måste veta hur våra väljares verklighet ser ut och skapa en framtidspolitik som är förankrad i deras vardag.

Detta är de utmaningar som en framtida partiledare och partiorganisation måste ha förmåga att klara av. De senaste decenniernas nyliberala ekonomiska politik är inte en trovärdig socialdemokratisk politik. Vi kan inte gå i den fällan, att tävla med borgerligheten med deras politik, vi måste ha en egen politik. En politik som är framsynt och skapar framtidstro en politik som är ett tydligt alternativ till den borgerliga politiken. En politik med en tydlig ideologi som man vill välja för att den är den bästa för hela Sveriges folk.

Välfärdens kärna - ett samhälle utan skyddsnät för medborgarna

Alliansen uttalar allt oftare hur de vill satsa på "välfärdens kärna" detta är egentligen bara ytterligare en eufemism för deras snabba avskaffande av den svenska välfärdsmodellen. Att först börja med att dra ned alla resurser till en samlad arbetsmiljöforskning genom att lägga ned Arbetslivsinstitutet och ta bort de riktade forskningsanslagen för arbetsmiljöforskningen genom att skingra den ut till övriga högskolor och universitet.

Väl där måste de även konkurera om forskningsanslag inom alla övriga forskningsområden. Forskningsanslag som i allt för många fall är sponsrade av privata företag. Några öronmärkta forskningsanslag för arbetsmiljöforskning finns heller inte längre.

Intresset från arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv gällande investeringar i förbättring av arbetsmiljön på deras företag är också mycket begränsat och att genom forskning kunna bevisa att arbetsmiljön på olika sätt är skadlig och måste förändras, ligger inte i deras intresse. Det är lönsammare för dem med en lagom hög arbetslöshet, där arbetstagare som slitits ut, kan bytas mot nya friska arbetstagare, så att de som blivit utslitna kan sparkas ut till en tillvaro utan skyddsnät.

Följden har blivit att vår svenska samlade kunskap om arbetslivets risker har skingrats och därigenom blivit svårare att spåra. Att sedan Arbetsmiljöverkets budget minskats med över 200 miljoner under mandatperioden, vilket i sin tur har fått som följd att allt färre inspektioner har utförts ca: 10 000 färre / år på våra arbetsplatser. Under samma tid har även antalet arbetsmiljöinspektörer minskats från 391 till 281, en minskning med 109 inspektörer, totalt har dessutom antalet anställda på Arbetsmiljöverket minskats med 31 %.

Att sedan anmälningarna av arbetsskador och arbetssjukdomar minskat med 13 000. Samtidigt som bedömningen av arbetsförmåga i sjukförsäkringen har förändrats fundamentalt, har det också har blivit svårare att bevisa att arbetsskador och arbetssjukdomar uppstår på arbetet, eftersom ingen organiserad forskning om detta pågår.

Det är snarare så att allt fler misstror att bedömningarna kommer bli rättssäkra och att det därför inte är någon idé att anmäla dessa, då de ändå inte kommer att bedömas på medicinska grunder.

Att anmäla arbetsskador och arbetssjukdomar när risken att arbetsgivarna vill göra sig av med någon som har arbetsskador eller arbetssjukdomar har ökat, sedan alliansen ändrade på lagen så att möjligheten till att säga upp anställda som inte klarar arbetsuppgifterna nu mera finns, ökar inte benägenheten till fler anmälningar. Är det verkligen någon som på fullt allvar, tror att arbetsmiljön har förbättrats så, under en treårsperiod, att så många färre har drabbas av arbetsskador och arbetssjukdomar.

Försämringarna i socialförsäkringarna har inte begränsats till att bara allt färre är berättigade till att få ersätting av dem. De som enligt de nya bedömningsreglerna ändå har rätt till ersättning, får nu en allt sämre ersättning under en betydligt kortare och begränsad period.Det finns också exempel på att till och med döende personer förlorat sin rätt till sjukpenning och tvingats tillbaka till sitt arbete sin sista tid i livet. Även sjukpensionärer med avsevärd nedsatt arbetsförmåga ombedöms till att ha eventuellt någon arbetsförmåga och tvingas sedan ut i arbetslöshet utan att ha rätt till a-kassa och tvingas därför söka socialbidrag, eftersom arbetsgivarna inte vill anställa arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga.

Välfärdens kärna är inte något annat än ett beställningsjobb från Svensk Närningsliv och de kapitalstarkaste grupperna i de svenska samhället, de som har mer välfärd än de kan använda under hela sin livstid. De unnar inte ens oss andra att skapa en gemensam välfärd åt oss, de skyr inga kostnader då det handlar om att stödja de som fördelar rikedom till de välbeställda och armmod till övriga.

(källa: statistik och Slic-report Sweden från Arbetsmiljöverket)

Alliansen vs Koalitionen ett nyliberalt tvåpartisystem i sin linda?

Efterdyningarna av valet i England visar med all tydlighet att det inte finns några tekniska garanter för skapandet av en regeringsduglig majoritet. Trots enmansvalkretsar lyckades det Brittiska folket knäcka koden mot ett dualistiskt valsystem som länge begränsat demokratin och konserverat ett förlegat maktverktyg – makten före demokratin.

Tyvärr förlorade Labour makten denna gång, kanske som ett resultat av valsystemet, vilket någonstans på vägen tvingat Labour gå en kräftgång från att ha varit ett arbetareparti med stark anknytning till fackföreningsrörelsen – till att bli ett nyliberalt parti som alltmer flirtar med medel- och överklass och deras värderingar för att skapa sig en möjlighet att regera.

Problemet med detta är att Britterna nu bara har tre mer eller mindre nyliberala partier att rösta på, när nu inget trovärdigt vänsteralternativ finns kvar. Kan det vara det som slutligen fällde Labour, självklart är ju de konservativa och liberala partierna trovärdigare i sin nyliberalism.

Är de det som håller på att hända även i Sverige? Genom att bakbinda sig redan före valen så har nu den svenska politiska variationen blivit tudelad även den. Nyliberaliseringen i Sverige har redan tagit jättekliv och nu finns det snart även här bara två nyliberala block att rösta på. Ett övervägande konservativt och ett mer socialliberalt alternativ, dock är båda alternativen övervägande inriktade på en nyliberal politik – allt för att få makten med en majoritet.

Även om socialdemokraterna skulle få en egen majoritet har man nu bundit upp sig för en samregering i en koalition med V och Mp. Går det att överhuvudtaget profilera sig partipolitiskt i 2010 års valrörelse? Vad ska då de andra partierna tycka? Med en kraftigt begränsad fantasi så har även Carl Bildts gamla uttryck ”Rödgrön röra”, blivit honnörsord för oppositionskoalitionen – de ”Rödgröna”, vilket nys.

Vilka frågor gör att LO-medlemmar skall rösta på dem, förra valet var det färre än 70 procent av dem som såg S som ett alternativ att rösta på – idag är det troligen ännu färre. Det räcker inte med en valstrategi som går ut på att folk ska rösta mot alliansens försämringar för att vinna valet. Det är heller ingen smart idé att försöka få alliansens kärnväljare att rösta rödgrönt, som sagt konservativa och liberala partier är trovärdigare i sin nyliberalism.

För att vinna valet måste vi nå arbetarna, ungdomarna (ca 500 000 röstar för första gången), fattigpensionärerna och nysvenskarna, grupper vilka har farit illa under lång tid av Svensk nyliberalism. Det innebär att en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik måste föras och försvaras. Klasskampen är inte över och vi har inte råd att lämna eftersatta grupper åt sitt öde. Den offentliga sektorns intäkter har i stort sätt halverats sedan 1980, på bekostnad av dem som behövde den och till gagn för dem som redan hade mer än nog.

Alliansen talar om att försvara ”välfärdens kärna”, alltså inte välfärden i sig, utan skapande av en väktarstat där var och en i övrigt får försöka att klara sig själv, så gott det går.

Det går inte att försöka vinna röster på den arenan genom förslag om att spara lite mindre än dem, att satsa lite mer. Det krävs helt andra och radikalare lösningar på hur vi skall bygga och försvara välfärdssamhället. Det krävs också en helt annan trovärdighet, för att vi verkligen menar att det är nödvändigt. Allt annat är bara en blekare färg på en nyliberalism som vi inte har möjlighet att vinna något på, än mindre ett val 2010.

Smygbeskattning och företagsbidrag direkt in och ut ifrån statskassan.

I den offentliga debatten så gör allianspartierna stor sak av att sänka skatterna. ”Man skall klara sig själv utan att behöva leva på bidrag”, säger man. Då menar man också att de gemensamma allmänna försäkringarna betalar ut bidrag, inte en berättigad ersättning från en försäkring där försäkringspremier inbetalts.

Samtidigt så har allianspartierna inga som helst problem med att skattepengar går direkt ned i fickan på ägare av företag som genom privatisering av offentliga arbeten och genom offentlig upphandling även går till företag som systematiskt fuskar med skatt och svarta arbeten.

Vinster vanligen på runt tio procent redan första året i nystartade företag är något som inte ens luttrade riskkapitalbolag på börsen normalt räknar med är möjligt. Utförsäljning av offentlig verksamhet till underpriser, med lokaler, inventarier och kunder i ett och samma paket och med garanterade intäkter. En verkligt lönsam affär för utvalda företag, endast möjligen överträffad av utförsäljningen av allmänna bostäder som bostadsrätter till långt under marknadspriset.

Tror alliansen inte på kapitalistisk marknadsekonomi, eftersom de subventionerar sina reformer med allmänna medel, subvention är egentligen fel ord – det som ligger närmast tillhands är förskingring av offentliga medel (allmänna och gemensamma investeringar).

Inte nog med att statskassan dräneras, skattesänkningar till dem som tjänar mest finansieras med pengar som upplånats från den internationella lånemarknaden. Pengar som vi alla blir tvungna att betala tillbaka senare med pengar som vi inte längre har kvar (allmänna och gemensamma skulder).

Trots att den allmänna sjukförsäkringen under en avsevärd lång tid har haft ett överskott och därmed varit en överfinansierad försäkring med högre fasta intäkter än de utgifter som belastat den, har överskottet gått rakt in i statkassan – en smygskatt. När direktiven om allt snävare bedömningar i denna försäkring, vilket medför att det inte längre räcker att vara sjuk eller skadad för att ha rätt till ersättning (eftersom detta är ett bidrag?) allt färre personer har rätt till ersättning och detta under en kortare tid och trots en oförändrad premiekostnad, så blir smygbeskattningen hela tiden allt större.

Detta är väl huvudproblemet med en obligatorisk allmänt finansierad försäkring som styrs av politiska och juridiska beslut snarare än medicinska omdömen. Nu vill alliansen införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En blivande kassako att mjölka för smygbeskattning?

Frågan är om den borgerliga politiken verkligen sänker skatterna, om de samlade utgifterna för medborgarna ändå ökar genom t ex höjda bilförsäkringspremier, kollektivtrafiksavgifter eller försämrade ersättningar från allmänna försäkringar? Innebär det egentligen bara en förändrad fördelning av allmänna medel, från de behövande till de välbeställda – traditionell högerpolitik alltså, dock skickligt kamouflerat av kvalificerad retorik och nyspråk.

Provocerande nollbudsavtal för strategi mot stridsåtgärder?

Med teknikarbetsgivarna i spetsen har Svenskt Näringsliv i många år drivit frågan om sifferlösa avtal.
D v s först förhandlar de om fredsplikt, sedan om lön och andra frågor - utan möjlighet till konfliktvapen. Löner och övrigt vill de dessutom att det skall förhandlas lokalt – utan förhandlingsläge för facket.

Enligt MBL så har arbetsgivarna ingen skyldighet att komma överens, bara skyldighet att förhandla, vilket gör att de kan köra över oss ”om de förhandlar”. I några branscher har de lyckats med sina ”sifferlösa avtal”, bl.a. inom offentlig sektor, löneökningen där har inte kommit i närheten av t.ex. industrins löneökningar.

Nu när våra fackliga förhandlare inom industrisektorn har lämnat lönekrav på 2,6 % under en avtalsperiod på 12 månader, arbetsgivarna har lämnat ett ”nollbud”, om de fick bestämma så skulle de nog helst vilja sänka lönerna så deras ”nollbud”, tycker de är generöst.

Då har de ”opartiska ordförandena” (avtalsmedlarna), först föreslagit 2,4 % under 18 månader, vilket motsvarar ca hälften av fackets krav. Mitt emellan 0 % och 2,6 %, budet avvisades av båda parter. Nästa bud från medlarna var på 0,7 % under 12 månader - vilket motsvarar ungefär hälften av det tidigare budet och motsvarar en fjärdedel av fackets utgångsbud.

Detta kunde arbetsgivarna tänka sig att acceptera, tacka f_n för det. Det skulle ha gett för en medelinkomst på 22 000 kr/mån, ca 1 kr/tim – 8 kr/dag – 174 kr/mån, i löneökning före skatt! Det räcker inte ens till 20 % av hyreshöjningen i år! De ”opartiska ordförandena” verkar inte vara speciellt ”neutrala” i sin budgivning.

Är man konspiratoriskt lagd kan man befara att detta är en del av en strategisk plan av Svenskt Näringsliv - att provocera till omfattande stridsåtgärder från facken, för att sedan säga att stridsåtgärderna är ansvarslösa, oproportionerliga och samhällsfarliga. För att sedan direkt springa till Regeringen med sådana argument för inskränkningar i konflikträtten.

Där är Laval-lagen ytterligare en strategisk testballong med avsändare från Svenskt Näringsliv, vilka dessutom gav ekonomiskt stöd för juridisk hjälp åt företaget som varken var organiserat eller hade avtal.

Vill verkligen arbetsgivarföreningarna att oseriösa företag skall konkurrera med deras egna medlemsföretag genom åsidosättande av lagar och avtal som medlemsföretagen måste följa – i så fall, hur tänker man då?

Vill man verkligen uppnå ett lag- och avtalslöst marknadstillstånd för företagen att verka på, i konkurrens med bolag styrda av knarkkarteller eller andra stora och små gangsterorganisationer? Varför då inte prova att flytta några företag till den Colombianska eller Ryska marknaden först – för att testa - innan ni bestämmer er.

Kollektivavtalen verkar som en garant för en seriös och sund arbetsmarknad med effektiva företag som klarar granskning och utvecklas under neutral konkurrens. Klarar företagen inte detta, så hjälper det inte med att dumpa löner eller försämra arbetsmiljön för att ge fortsatt utdelning till ägarna – företaget att dömt att gå under snarare förr än senare.

Rimliga avtal där företagens ekonomiska utrymme fördelas på dem som skapat det, är bra inte bara för företagen och de anställda, utan även för välfärden och samhällsutvecklingen.

Kom till förhandlingsbordet med seriösa bud – för stridsviljan är mycket god på min arbetsplats!

Raymond Staedel