torsdag 13 maj 2010

Alliansen vs Koalitionen ett nyliberalt tvåpartisystem i sin linda?

Efterdyningarna av valet i England visar med all tydlighet att det inte finns några tekniska garanter för skapandet av en regeringsduglig majoritet. Trots enmansvalkretsar lyckades det Brittiska folket knäcka koden mot ett dualistiskt valsystem som länge begränsat demokratin och konserverat ett förlegat maktverktyg – makten före demokratin.

Tyvärr förlorade Labour makten denna gång, kanske som ett resultat av valsystemet, vilket någonstans på vägen tvingat Labour gå en kräftgång från att ha varit ett arbetareparti med stark anknytning till fackföreningsrörelsen – till att bli ett nyliberalt parti som alltmer flirtar med medel- och överklass och deras värderingar för att skapa sig en möjlighet att regera.

Problemet med detta är att Britterna nu bara har tre mer eller mindre nyliberala partier att rösta på, när nu inget trovärdigt vänsteralternativ finns kvar. Kan det vara det som slutligen fällde Labour, självklart är ju de konservativa och liberala partierna trovärdigare i sin nyliberalism.

Är de det som håller på att hända även i Sverige? Genom att bakbinda sig redan före valen så har nu den svenska politiska variationen blivit tudelad även den. Nyliberaliseringen i Sverige har redan tagit jättekliv och nu finns det snart även här bara två nyliberala block att rösta på. Ett övervägande konservativt och ett mer socialliberalt alternativ, dock är båda alternativen övervägande inriktade på en nyliberal politik – allt för att få makten med en majoritet.

Även om socialdemokraterna skulle få en egen majoritet har man nu bundit upp sig för en samregering i en koalition med V och Mp. Går det att överhuvudtaget profilera sig partipolitiskt i 2010 års valrörelse? Vad ska då de andra partierna tycka? Med en kraftigt begränsad fantasi så har även Carl Bildts gamla uttryck ”Rödgrön röra”, blivit honnörsord för oppositionskoalitionen – de ”Rödgröna”, vilket nys.

Vilka frågor gör att LO-medlemmar skall rösta på dem, förra valet var det färre än 70 procent av dem som såg S som ett alternativ att rösta på – idag är det troligen ännu färre. Det räcker inte med en valstrategi som går ut på att folk ska rösta mot alliansens försämringar för att vinna valet. Det är heller ingen smart idé att försöka få alliansens kärnväljare att rösta rödgrönt, som sagt konservativa och liberala partier är trovärdigare i sin nyliberalism.

För att vinna valet måste vi nå arbetarna, ungdomarna (ca 500 000 röstar för första gången), fattigpensionärerna och nysvenskarna, grupper vilka har farit illa under lång tid av Svensk nyliberalism. Det innebär att en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik måste föras och försvaras. Klasskampen är inte över och vi har inte råd att lämna eftersatta grupper åt sitt öde. Den offentliga sektorns intäkter har i stort sätt halverats sedan 1980, på bekostnad av dem som behövde den och till gagn för dem som redan hade mer än nog.

Alliansen talar om att försvara ”välfärdens kärna”, alltså inte välfärden i sig, utan skapande av en väktarstat där var och en i övrigt får försöka att klara sig själv, så gott det går.

Det går inte att försöka vinna röster på den arenan genom förslag om att spara lite mindre än dem, att satsa lite mer. Det krävs helt andra och radikalare lösningar på hur vi skall bygga och försvara välfärdssamhället. Det krävs också en helt annan trovärdighet, för att vi verkligen menar att det är nödvändigt. Allt annat är bara en blekare färg på en nyliberalism som vi inte har möjlighet att vinna något på, än mindre ett val 2010.

söndag 9 maj 2010

Smygbeskattning och företagsbidrag direkt in och ut ifrån statskassan.

I den offentliga debatten så gör allianspartierna stor sak av att sänka skatterna. ”Man skall klara sig själv utan att behöva leva på bidrag”, säger man. Då menar man också att de gemensamma allmänna försäkringarna betalar ut bidrag, inte en berättigad ersättning från en försäkring där försäkringspremier inbetalts.

Samtidigt så har allianspartierna inga som helst problem med att skattepengar går direkt ned i fickan på ägare av företag som genom privatisering av offentliga arbeten och genom offentlig upphandling även går till företag som systematiskt fuskar med skatt och svarta arbeten.

Vinster vanligen på runt tio procent redan första året i nystartade företag är något som inte ens luttrade riskkapitalbolag på börsen normalt räknar med är möjligt. Utförsäljning av offentlig verksamhet till underpriser, med lokaler, inventarier och kunder i ett och samma paket och med garanterade intäkter. En verkligt lönsam affär för utvalda företag, endast möjligen överträffad av utförsäljningen av allmänna bostäder som bostadsrätter till långt under marknadspriset.

Tror alliansen inte på kapitalistisk marknadsekonomi, eftersom de subventionerar sina reformer med allmänna medel, subvention är egentligen fel ord – det som ligger närmast tillhands är förskingring av offentliga medel (allmänna och gemensamma investeringar).

Inte nog med att statskassan dräneras, skattesänkningar till dem som tjänar mest finansieras med pengar som upplånats från den internationella lånemarknaden. Pengar som vi alla blir tvungna att betala tillbaka senare med pengar som vi inte längre har kvar (allmänna och gemensamma skulder).

Trots att den allmänna sjukförsäkringen under en avsevärd lång tid har haft ett överskott och därmed varit en överfinansierad försäkring med högre fasta intäkter än de utgifter som belastat den, har överskottet gått rakt in i statkassan – en smygskatt. När direktiven om allt snävare bedömningar i denna försäkring, vilket medför att det inte längre räcker att vara sjuk eller skadad för att ha rätt till ersättning (eftersom detta är ett bidrag?) allt färre personer har rätt till ersättning och detta under en kortare tid och trots en oförändrad premiekostnad, så blir smygbeskattningen hela tiden allt större.

Detta är väl huvudproblemet med en obligatorisk allmänt finansierad försäkring som styrs av politiska och juridiska beslut snarare än medicinska omdömen. Nu vill alliansen införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En blivande kassako att mjölka för smygbeskattning?

Frågan är om den borgerliga politiken verkligen sänker skatterna, om de samlade utgifterna för medborgarna ändå ökar genom t ex höjda bilförsäkringspremier, kollektivtrafiksavgifter eller försämrade ersättningar från allmänna försäkringar? Innebär det egentligen bara en förändrad fördelning av allmänna medel, från de behövande till de välbeställda – traditionell högerpolitik alltså, dock skickligt kamouflerat av kvalificerad retorik och nyspråk.