söndag 3 april 2011

Sista spiken i kistan på arbetarerörelsen

 Är det de sista dödsryckningarna för en epok av framgångsrik fördelningspolitik – för arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiet som vi ser utspelas framför våra ögon? En tragedi på många sätt – ett parti som har problem med att införa reell demokrati har tillsatt en ny partiledning i Sovjetisk stil framför en tandlös kongress som inte har haft några invändningar om att deras val har gjorts åt dem.

Lyriska socialdemokrater berömmer den nya partiledaren Håkan Juholt för hans linjetal och visioner – vilket dock i stort sätt ändå bara var en sammanfattning av partiprogrammet. Det får en att undra hur många partiföreträdare som egentligen känner till vad som står i partiprogrammet och varför detta inte står som mall för den politik som partiet går till val på istället för den kortsiktiga utspelspolitik som väljarna vare sig känt sig hemma i eller varit förankrad i deras vardag.

Nu när slutligen festyran lagt sig och vardagen kommer krypande med granskning av tillträdande partiledares omgivning och utnämningar samt avgåendes fallskärmar så sticker det i ögonen på potentiella medlemmar och väljare. Självklart måste våra företrädare klara en granskning av media. Deras löner och avgångsförmåner som partiet beviljar måste vara transparanta och försvarbara. Hur skall annars socialdemokratin återfå förtroendet som ett samhällsbärande parti igen?

Många av dessa företrädare visar sig dessutom ha helt otroligt många arvoderade sidouppdrag i olika bolagsstyrelser och andra organisationer men även därtill många andra uppdrag och i en sådan omfattning att de svårligen tidsmässigt kan ha tid att med fokus hinna med att driva de frågor samt företräda de som valt dem. Dessutom är de lite väl förvirrade av vilken agenda som är viktigast för dem, sin egen karriärs, bolagens som de företräder, eller medlemmarnas och väljarnas. Uttrycket ”makt korrumperar” visar sig gång på gång ändå ha viss teckning, men avfärdas med emfas framförallt av dessa företrädare. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Politikerföraktet frodas – igen och inte helt utan anledning. När kommer insikten om att det finns en läxa att lära av – locket måste tas av och en rannsakan måste ske – granskning av gamla synder och erkännanden av de fel som blivit begångna. Utnämningsprocesser och makthierarkier måste moderniseras och demokratiseras. Det räcker inte längre att svänga sig med diffusa paroller såsom solidaritet och rättvisa utan att ha definierat detta i en gemensam värdegrund om vad dessa uttryck står för och vad de betyder i praktiken.

Trovärdigheten att gå ut och kritisera bolag som gör övervinster inom offentlig omsorg klingar falskt då andra företrädare själva sitter i dessa bolags styrelser. Eller att fördöma utförsäljningen av hyresrätter till underpriser som bostadsrätter – medan man ”privat” inte har något emot att själv göra sig en hacka. Att själv sitta med i många av de styrelser som beviljar toppdirektörer ofantliga bonusprogram för att sedan framstå som ovetande om att detta sker. Med sådana företrädare är det inte svårt att förstå att det generella förtroendet ständigt sjunker.

Tjugohundratalet är ett helt annat samhälle än nittonhundratalet – medborgarna har en helt annan utbildningsnivå nu än tidigare och flera informationskanaler. Nog har Svenskt Näringsliv och den borgerliga alliansregeringen lyckats med att försvaga arbetarerörelsen och splittra den med olika strategier och beslut. Men när det gäller sammanhållning och solidaritet som i praktiken visat sig bara vara tomma ord, är det nog detta, det som har lyckats försvaga rörelsen mest. Att våra företrädare – verkligen företräder oss – är inte längre en självklarhet. Hoppas att insikten om att det fortfarande krävs stora fundamentala förändringar inom partiet finns – annars har vi bevittnat sista spiken i kistan på arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiets tragiska död.