En infantil syn på Globaliseringen

Inställningen till de avarter i vårt samhällsbygge som är en direkt  följd av vad många kallar globaliseringen av världsekonomin – är i det närmaste apatisk – som om det vore en naturlag vars krafter inte går att påverka. När det i själva verket är på grund av bristande ansvar från oss själva och våra företrädare som  –  genom att vi tyst tillåter – att vårt gemensamma sparande – våra avtalspensioner – samt fondsparande och pensionsavsättningar – i allas våra AP-fonder kan användas emot vårt eget bästa – för snöd vinnings skull.

Hyckleriet verkar inte ha några gränser. Trots att kortsiktigheten drabbar oss alla. Hur kan vi stillatigande fortsätta att se hur ”våra pengar – vårt sparande” används emot oss själva – genom sekundära investeringar i riskkapitalbolag – som inte har någon annan ledstjärna än högsta möjliga vinstmarginal – utan annan hänsyn – eller samhällsansvar. Där så är möjligt placeras pengarna i bolag som har sitt säte i olika skatteparadis – vilket medför att – trots att verksamheten bedrivs här med skattepengar – att bolagen inte ens betalar bolagsskatt i Sverige!

I många fall där direktfinansierad verksamhet bekostade av våra skattepengar – görs verksamheten  medvetet underfinansierad – så att otroliga vinstmarginaler skall kunna skapas. Även EU-pengar används för att dumpa lönerna på den gemensamma marknaden – genom skatterabatter och investeringsstöd till nyetablering för företag i EU:s låglöneländer - med följd att svenska jobb flyttas dit lönerna är låga och där fackföreningsrörelsen är i det närmaste obefintlig – Svenskt nettoöverskott till EU – används på så sätt till otillbörligt gynnade med en snedvriden konkurrens som följd på den gemensamma marknaden – hotet mot den Svenska modellen underblåses – av EU:s näringspolitik – med ”svenska pengar”! Reinfeldt kan väl inte annat än le på sin kammare  –  när kapitalet åter igen gynnas – på befolkningens bekostnad. 

Inte nog med det – det finns tydligen inte några gränser för hur oetiskt ”våra pengar” tillåts att användas bara vinstmarginalerna växer. Vapenexport är lönsamt – särskilt till ”stabila diktaturer” eller krigförande länder – trots att detta inte ens är lagligt från Sverige – ändå så verkar det finnas mer dispenser än förbud mot denna typ av verksamhet – i övrigt så tillåts investeringarna helt enkelt växa i vapenexporterande bolag som inte lyder under svensk lagstiftning – allt för kortsiktig vinstmaximerings skull – trots att vapenexport och krig aldrig kan vara lönsamt ur världssamhällets perspektiv – samt alltid medför mänskligt lidande och miljöförstöring.

Fondkapital investeras även i postkoloniala exploateringsvilliga bolag – som med suspekta regimers goda vilja – genom korruption – tillåts exploatera naturrikedomar – utan något miljöansvar eller beskattning – gärna med hjälp av dessa regimers militära resurser – som underblåser konflikter och fördriver folkgrupper från deras hävdvunna områden – så att bolagen kan exploatera ostört – utan att något av värde tillfaller befolkningarna.

Men framför allt, bara det att vi tillåter att riskkapitalisterna kan använda våra pengar för att bekämpa våra egna fackföreningar och våra nationella intressen – genom att de lägger ned lönsamma fabriker och flyttar våra arbeten utomlands – där de även aktivt bekämpar facklig organisering – tillåter barnarbete – osund arbetsmiljö – med våra pengar! Vi ger dem makt utan något krav på ansvar – mot vårt eget bästa - genom att vi inte ställer upp rimliga anspråk på hur pengarna får användas.

Det värsta är nog att riskkapitalet egentligen inte har några egna pengar av betydelse – de använder helt enkelt andras pengar – i sann entreprenörsanda – tvärt emot det inflytande de slutligen får – ofta är de bara minoritetsägare som med sina minimala resurser ändå lyckas tillsätta bolagsstyrelser och VD:ar som dansar efter just deras pipor – mest på grund av de stora bristerna i ägaransvaret från dem som är utsedda att förvalta våra gemensamma resurser och bristen på mer eller mindre tydliga direktiv från uppdragsgivarna -  vilka är du och jag – det svenska folkets gemensamma och offentliga sparande.

Så är det inte dags att ompröva investeringsstrategierna av våra pensionsfonder nu?

AP-fonderna brukar försvara sina tveksamma investeringar i företag med tveksam moral med att det är bättre att de är med och försöker påverka företagen att bli bättre - än att de inte är med och påverkar alls - att använda sitt ägarinflytande att förbättra företagen. Även Folksam brukar uttrycka sig i liknande termer – i år på Lundin Petroleums aktiestämma krävde Folksam en oberoende granskning av bolagets verksamhet i Etiopien och Sudan. Folksam blev nedröstat bl a för att flera av AP-fonderna la ned sina röster.

Heder till Folksam - men det ägarinflytandet är inget värt - så ”ta din Mats ur skolan” och lämna nu detta omoraliska företag - jag vill inte att mina avtalspensionspengar finns i detta företag en dag till. För något resultat av ägarinflytandet när det gäller skumraskaffärer eller kortsiktig vinstmaximering på bekostnad av våra arbetsplatser eller vårt anseendet i omvärlden finns det uppenbarligen inga garantier för – ägarinflytandet måste även användas till att inte investera i vissa typer av bolag – att inte ge dem tillgång till kapital överhuvudtaget – och framförallt inte ge dem bättre anseende genom association. Detta får mig att undra över vilka andra bolag som Folksam äger aktier i – jag har varit naiv nog att tro på Folksams reklam om etiska investeringar – Lundin Petroleum har jag aldrig räknat som en etisk placering – finns det ägande i fackförenings fientliga bolag också?

Ingen av oss har någon nytta av att våra arbeten flyttar utomlands för att AP-fonderna skall ha högre tillväxt – som arbetslös ger det inte dig en högre pension! Att passivt låta riskkapitalet använda ”våra pengar” är bara att såga den gren vi sitter på – snart har ”vårt gemensamma sparande” flyttats helt utom vår kontroll – därför går det inte att bara skylla på globaliseringen – vi måste sopa framför vår egen dörr – genom att kräva i Lag och ge Direktiv om att AP-fonder och arbetarerörelseägda bolag såsom Folksam skall investera och tar ägaransvar på ett sätt som är långsiktigt och etiskt försvarbart.

Läkerolarbetarna demonstrerade i Stockholm den 17 maj emot att deras fabrik i Gävle trots att den går med vinst skall läggas ned och produktionen flyttas till Levice i Slovakien. Leaf - Cloetta har beviljats en tillfällig skatterabatt på 90 miljoner kronor under tio år av den slovakiska staten för att producera bland annat Läkerol på fabriken i Levice i Slovakien. Därtill kommer ett statligt stöd på 20 miljoner kronor till själva bygget av fabriken. Nordic Capital – riskkapitalbolaget bakom Leaf  - efter sammanslagningen med Cloetta bröt de löftet om att behålla fabriken i Gävle.

Sista spiken i kistan på arbetarerörelsen

 Är det de sista dödsryckningarna för en epok av framgångsrik fördelningspolitik – för arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiet som vi ser utspelas framför våra ögon? En tragedi på många sätt – ett parti som har problem med att införa reell demokrati har tillsatt en ny partiledning i Sovjetisk stil framför en tandlös kongress som inte har haft några invändningar om att deras val har gjorts åt dem.

Lyriska socialdemokrater berömmer den nya partiledaren Håkan Juholt för hans linjetal och visioner – vilket dock i stort sätt ändå bara var en sammanfattning av partiprogrammet. Det får en att undra hur många partiföreträdare som egentligen känner till vad som står i partiprogrammet och varför detta inte står som mall för den politik som partiet går till val på istället för den kortsiktiga utspelspolitik som väljarna vare sig känt sig hemma i eller varit förankrad i deras vardag.

Nu när slutligen festyran lagt sig och vardagen kommer krypande med granskning av tillträdande partiledares omgivning och utnämningar samt avgåendes fallskärmar så sticker det i ögonen på potentiella medlemmar och väljare. Självklart måste våra företrädare klara en granskning av media. Deras löner och avgångsförmåner som partiet beviljar måste vara transparanta och försvarbara. Hur skall annars socialdemokratin återfå förtroendet som ett samhällsbärande parti igen?

Många av dessa företrädare visar sig dessutom ha helt otroligt många arvoderade sidouppdrag i olika bolagsstyrelser och andra organisationer men även därtill många andra uppdrag och i en sådan omfattning att de svårligen tidsmässigt kan ha tid att med fokus hinna med att driva de frågor samt företräda de som valt dem. Dessutom är de lite väl förvirrade av vilken agenda som är viktigast för dem, sin egen karriärs, bolagens som de företräder, eller medlemmarnas och väljarnas. Uttrycket ”makt korrumperar” visar sig gång på gång ändå ha viss teckning, men avfärdas med emfas framförallt av dessa företrädare. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Politikerföraktet frodas – igen och inte helt utan anledning. När kommer insikten om att det finns en läxa att lära av – locket måste tas av och en rannsakan måste ske – granskning av gamla synder och erkännanden av de fel som blivit begångna. Utnämningsprocesser och makthierarkier måste moderniseras och demokratiseras. Det räcker inte längre att svänga sig med diffusa paroller såsom solidaritet och rättvisa utan att ha definierat detta i en gemensam värdegrund om vad dessa uttryck står för och vad de betyder i praktiken.

Trovärdigheten att gå ut och kritisera bolag som gör övervinster inom offentlig omsorg klingar falskt då andra företrädare själva sitter i dessa bolags styrelser. Eller att fördöma utförsäljningen av hyresrätter till underpriser som bostadsrätter – medan man ”privat” inte har något emot att själv göra sig en hacka. Att själv sitta med i många av de styrelser som beviljar toppdirektörer ofantliga bonusprogram för att sedan framstå som ovetande om att detta sker. Med sådana företrädare är det inte svårt att förstå att det generella förtroendet ständigt sjunker.

Tjugohundratalet är ett helt annat samhälle än nittonhundratalet – medborgarna har en helt annan utbildningsnivå nu än tidigare och flera informationskanaler. Nog har Svenskt Näringsliv och den borgerliga alliansregeringen lyckats med att försvaga arbetarerörelsen och splittra den med olika strategier och beslut. Men när det gäller sammanhållning och solidaritet som i praktiken visat sig bara vara tomma ord, är det nog detta, det som har lyckats försvaga rörelsen mest. Att våra företrädare – verkligen företräder oss – är inte längre en självklarhet. Hoppas att insikten om att det fortfarande krävs stora fundamentala förändringar inom partiet finns – annars har vi bevittnat sista spiken i kistan på arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiets tragiska död.

Leif Pagrotsky (S) och Eva Nordmark (SKTF) har ingen koll!

Den solidariska lönepolitiken i avtalsrörelsen fungerar inte, solidariteten inom arbetarerörelsen verkar överhuvudtaget saknas. En genomtänkt strategisk sammanhållning finns inte.

Lösningen enligt debattartikelförfattarna Leif Pagrotsky och Eva Nordmark är att slå sönder det som fungerar – spela arbetsgivarna i händerna genom att splittra den kompetens som finns lokalt och som tar många år att bygga upp.

90 % av allt förhandlingsarbete sker lokalt i lokala förhandlingar, fackliga förtroendevalda måste i stort sätt lära sig arbetsrätt i skarpt läge – i förhandlingar. Flertalet av de facklig förtroendevalda har ingen juridisk utbildning i botten och det går inte att bara ”plugga” in arbetsrätten i förväg, utan det tar många år att skaffa den nödvändiga kompetensen för att bli en likvärdig motpart till arbetsgivarna i en lokal förhandling.

Lösningen ligger inte i att försämra möjligheten för förtroendevalda att skaffa sig den kompetensen genom att förhindra kontinuiteten i förtroendeuppdraget. Det skapar bara en obalans mellan AG och Fack med fördel för arbetsgivarna. Dessutom så prövas uppdragen på Årsmöten varje år i en demokratisk omröstning på arbetsplatserna.

Däremot så finns det problem med förbundens strukturer med anställda ombudsmän vilka nästan verkar oavsättliga, påminner lite om en skyddad verkstad med livstidsanställningar. Likadant är det inom det Socialdemokratiska partiet. Problemet är inte de som väljs till förtroendeuppdrag – de kan väljas bort om de inte levererar.

Problemet ligger i tjänstemannastyret. Det är tjänstemännen inom facket, partiet och för den delen hela samhällsapparaten som slipper stå till svars för det som blir resultatet av deras mångåriga arbete. Det innebär inte att de gör ett dåligt jobb – men de slipper däremot att ta ansvar för det som inte blir bra. Det får de förtroendevalda göra.

Visst behövs det ”…unga och framgångsrika medlemmar..” i facket och de är mer än välkomna, men inte på bekostnad av den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden – de måste vara en del av den kontinuitet som är nödvändig för att säkerställa att överlämnandet inte påverkar maktbalansen gentemot arbetsgivarna. Allt annat är bara en naiv populism som kommer att krossa arbetarerörelsen på sikt.

Om det skall kunna återställas något förtroende och berättigande för arbetarerörelsen i framtiden så är det strukturerna byggda på hierarkier av jasägare som måste brytas, det som är dagens garanter för de befintliga strukturernas bevarande. Taket är lågt i de flesta fackförbund och Socialdemokratiska Partiet och konstruktiv kritik uppfattas bara som hot som måste elimineras till varje pris. Rättning i ledet är det honnörsord som gäller.

Med sådana organisationers uppbyggnad i det nya unga välutbildade Sverige, är det inte svårt att förstå att den generella organisationsgraden ständigt sjunker. Att sammanhållning och solidaritet har en vikande kurva och framförallt att förtroendet för arbetarerörelsen som ”våra” företrädare inte längre är självklar. Vem inom arbetarerörelsen kan tro på allvar att portalparagraferna i stadgarna är det som styr verksamheten inom förbunden, Partiet eller inom politik och arbetsmarknad?

Leif och Eva gör er läxa innan ni störtar ut med era idéer – er verklighet är absolut inte min.

Vem blir Socialdemokraternas nästa Partiledare

(Delar av detta är Ironi – har läst någonstans att för att förstå ironi måste man ha minst en 12-årings intelligensnivå - förtydligar det här - för att även alla andra också ska förstå det).

Nu när en ny partiledare skall väljas av x-(S)-kongressen – är frågan om hur nomineringsprocessen går till. Kan kongressombuden nominera på öppet möte? Partimedlemmarna verkar inte vara pålitliga nog att själva få nominera sin partiledare. Valberedningen är tillsatt och skall som jag förstår det - sköta detta.

Spekulationerna i media flödar hett - blir det Österberg, Östros, Mikael Damberg, Elvy, Anneli, Veronica Palm eller Lena Sommestad. Eller kanske blir det Bodström, Pagrotsky eller Pär Nuder. Vill man kandidera är man körd (en vanlig socialdemokratisk tradition). Snacka om att tänka i nya banor.

Från partiet hörs en dånande tystnad.

Öppenheten i partiledarvalsprocessen inom partiet är total i avsaknad av just öppenhet – de flesta verkar (som vanligt) livrädda för att bli förknippade med någon som har en åsikt – eller som kan uppfattas som att ha en avvikande mening gentemot den/de som förmodligen kommer att få makten. Kommande karriärer står på spel - Håll tand för tunga eller ut och jobba med ett vanligt arbete. Dock främjar slutenheten inte möjligheten att återfå LO-medlemmarnas förtroende – eller för den delen – inte Svenska folkets förtroende heller.

(S)-politiken ska tydligen inte heller diskuteras öppet – blir det en fortsättning av den illa dolda nyliberala politiken som gäller eller möjligen en vänsterorienterad reformpolitik som blir målsättningen. Inte många ledande (S)-politiker vågar ta den debatten öppet Nu heller.

En debattsida på Facebook om Socialdemokraternas nästa partiledare för den som vill tycka till i frågan.

För att säkerställa rättning i ledet – så går ”propparna Orvar” ut då och då med maningar till besinning – ”låt valberedningen jobba ifred” eller mot dem som ändå har modet att komma med avvikande åsikter – att de ”inte är tillräckligt tunga” partiföreträdare för att ha någon som helst betydelse.

När ska ”propparna Orvar” inse att de inte är de som kan rädda partiet från att marginaliseras. De är snarare en del av problemet än lösningen av den kris som partiet är inne i – men med deras brist på självdistans - har de inte ens förstånd nog att förstå att partiet är inne i den värsta krisen sedan bildandet.

Om det inte vore för alla medlemmar och väljare så skulle den strategin kanske fungera - men en öppenhet och en tydlighet i den framtida (S)-politiken är helt klart partiets enda räddning. Vi behöver inte ytterligare ett borgerligt nyliberalt parti inom svensk politik. ”Propparna Orvars” borgerliga medelklassvärderingar är inte gångbara för ett arbetareparti i kris.

Vi måste ha företrädare som förstår hur verkligheten ser ut för flertalet och förstå deras behov – det finns en ny underklass i Sverige – är det någon som känner till den och dess drömmar? Hur har ”vanligt folk” det idag, vad är deras behov och möjligheter? Är det verkligen borgerligheten som har gjort den bästa analysen, eller är det så att Socialdemokraternas verklighetsanalys saknas och i brist på den så har Alliansens verklighetsbeskrivning fått duga – även för SAP.

Blir det så att valberedningen bara kommer med ett förslag på partiledarkandidat till kongressen och eventuella övriga kandidater återtar sin kandidatur (även detta en gammal tradition) vilket skulle göra kongressen (”partiets högsta beslutande organ”) helt utan makt och offside. Är jag helt övertygad om att 2014 - då kommer Socialdemokraterna inte återta Stadsministerposten.

Det går inte att ta "Timeout" från ett tappat förtroende

Läste Peter Johanssons blogg "Vet du vem som sitter i förtroenderådet?" och om svårigheterna att få reda på vilka som sitter i partiets förtroenderåd.

Varför är det så svårt att få reda på hur den samlade församlingen är sammansatt och då menar jag inte vilka de representerar tekniskt utan vilka är de - vad heter de som sitter där - eller är det "en hemlighet"? Nu fick vi för en gångs skull se dem live i allafall på TV.

Efter att även följt delar av debatten från förtroenderådets möte på TV:n idag så ställer jag mig då frågan vad har förtroenderådet för uppgift och inflytande. Partisekreteraren Ibrahim Baylans piska med avslagsyrkanden på alla förslag till förnyelse av valprocessen tyder dock inte på något krismedvetande och majoriteten av förtroenderådets lydiga avslagsyrkanden på dito saknade tyvärr samma vilja till förnyelse.

Mona Sahlins tal skapade heller inga nya stora tankar om förändring i partistrukturen eller ledarskiktet eller för en förändring av den förda politiken. Snarare många (bort)förklaringar på varför det gick som det gick. Heder ändå åt Mona att hon äntligen insett att partiets framtid är viktigare än hennes egna ambitioner och att personen att klara de nödvändiga förändringarna inte är Mona Sahlin. Frågan är om övriga i partiledningen vågar ifrågasätta sina egna roller eller kommer de att försöka klamra sig fast med alla medel?

Sedan håller Ibrahim Baylans ett brandtal om hur viktigt det är att partiet nu äntligen måste förändra sig, vara beredd att tänka om inom i stort sätt alla områden. God retorik men hur är det med trovärdigheten och viljan till förnyelse efter alla avslag på förslagen till förnyelse i valproceduren?

Jag har i alla år sedan jag blev medlem i Socialdemokraterna saknat en verklig politisk diskussion i smått och stort, då fokus oftast koncentrerats på struktur, form och formalia. Jag pratar mer politik på jobbet än i de partiföreningar som jag är engagerad i. Något som varit helt klart från början i den diskussionen är att valet av Mona Sahlin till partiledare var en katastrof för förtroendet för det Socialdemokratiska partiet.

Har någon tappat förtroendet bland väljarna så räcker det inte med en Timeout. Ett tappat förtroende är ett tappat förtroende "punkt". Att det skulle bero på att Mona är en kvinna som många hävdat, är tyvärr en felaktig analys. Det finns många kvinnor inom partiet som åtnjuter ett större förtroende bland väljarna och som kunde blivit en vinnande partiledare i stället, partistyrelsens bristande insikt i behov av rannsakan blev vårt fall.

Problemet är nog snarare att våra väljargrupper inte känner igen sig i partiets verklighetsbeskrivningar. Morgan Johanssons valanalys pekade på många förslag som de "Rödgröna" presenterade i valrörelsen skulle slå direkt och mest mot våra egna väljare. Lena Sommestads insiktsfulla ideologiska analys ”Partiets tidlösa värderingar ryms i några rader av Palme” visar tydligt på några av de felaktigt ideologiska vägval partiet har gjort.

Vilken politik vill våra väljare ha och bristen på insikt om detta, visar att de framträdande partiföreträdarna inte vet hur verkligheten ser ut för de flesta av oss. För att återfå det förtroendet måste vi, som många av förtroenderådets insiktsfulla ombud, bland annat från områden där partiet gått fram i valet, vittnade om i debatten. Vi måste veta hur våra väljares verklighet ser ut och skapa en framtidspolitik som är förankrad i deras vardag.

Detta är de utmaningar som en framtida partiledare och partiorganisation måste ha förmåga att klara av. De senaste decenniernas nyliberala ekonomiska politik är inte en trovärdig socialdemokratisk politik. Vi kan inte gå i den fällan, att tävla med borgerligheten med deras politik, vi måste ha en egen politik. En politik som är framsynt och skapar framtidstro en politik som är ett tydligt alternativ till den borgerliga politiken. En politik med en tydlig ideologi som man vill välja för att den är den bästa för hela Sveriges folk.

Välfärdens kärna - ett samhälle utan skyddsnät för medborgarna

Alliansen uttalar allt oftare hur de vill satsa på "välfärdens kärna" detta är egentligen bara ytterligare en eufemism för deras snabba avskaffande av den svenska välfärdsmodellen. Att först börja med att dra ned alla resurser till en samlad arbetsmiljöforskning genom att lägga ned Arbetslivsinstitutet och ta bort de riktade forskningsanslagen för arbetsmiljöforskningen genom att skingra den ut till övriga högskolor och universitet.

Väl där måste de även konkurera om forskningsanslag inom alla övriga forskningsområden. Forskningsanslag som i allt för många fall är sponsrade av privata företag. Några öronmärkta forskningsanslag för arbetsmiljöforskning finns heller inte längre.

Intresset från arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv gällande investeringar i förbättring av arbetsmiljön på deras företag är också mycket begränsat och att genom forskning kunna bevisa att arbetsmiljön på olika sätt är skadlig och måste förändras, ligger inte i deras intresse. Det är lönsammare för dem med en lagom hög arbetslöshet, där arbetstagare som slitits ut, kan bytas mot nya friska arbetstagare, så att de som blivit utslitna kan sparkas ut till en tillvaro utan skyddsnät.

Följden har blivit att vår svenska samlade kunskap om arbetslivets risker har skingrats och därigenom blivit svårare att spåra. Att sedan Arbetsmiljöverkets budget minskats med över 200 miljoner under mandatperioden, vilket i sin tur har fått som följd att allt färre inspektioner har utförts ca: 10 000 färre / år på våra arbetsplatser. Under samma tid har även antalet arbetsmiljöinspektörer minskats från 391 till 281, en minskning med 109 inspektörer, totalt har dessutom antalet anställda på Arbetsmiljöverket minskats med 31 %.

Att sedan anmälningarna av arbetsskador och arbetssjukdomar minskat med 13 000. Samtidigt som bedömningen av arbetsförmåga i sjukförsäkringen har förändrats fundamentalt, har det också har blivit svårare att bevisa att arbetsskador och arbetssjukdomar uppstår på arbetet, eftersom ingen organiserad forskning om detta pågår.

Det är snarare så att allt fler misstror att bedömningarna kommer bli rättssäkra och att det därför inte är någon idé att anmäla dessa, då de ändå inte kommer att bedömas på medicinska grunder.

Att anmäla arbetsskador och arbetssjukdomar när risken att arbetsgivarna vill göra sig av med någon som har arbetsskador eller arbetssjukdomar har ökat, sedan alliansen ändrade på lagen så att möjligheten till att säga upp anställda som inte klarar arbetsuppgifterna nu mera finns, ökar inte benägenheten till fler anmälningar. Är det verkligen någon som på fullt allvar, tror att arbetsmiljön har förbättrats så, under en treårsperiod, att så många färre har drabbas av arbetsskador och arbetssjukdomar.

Försämringarna i socialförsäkringarna har inte begränsats till att bara allt färre är berättigade till att få ersätting av dem. De som enligt de nya bedömningsreglerna ändå har rätt till ersättning, får nu en allt sämre ersättning under en betydligt kortare och begränsad period.Det finns också exempel på att till och med döende personer förlorat sin rätt till sjukpenning och tvingats tillbaka till sitt arbete sin sista tid i livet. Även sjukpensionärer med avsevärd nedsatt arbetsförmåga ombedöms till att ha eventuellt någon arbetsförmåga och tvingas sedan ut i arbetslöshet utan att ha rätt till a-kassa och tvingas därför söka socialbidrag, eftersom arbetsgivarna inte vill anställa arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga.

Välfärdens kärna är inte något annat än ett beställningsjobb från Svensk Närningsliv och de kapitalstarkaste grupperna i de svenska samhället, de som har mer välfärd än de kan använda under hela sin livstid. De unnar inte ens oss andra att skapa en gemensam välfärd åt oss, de skyr inga kostnader då det handlar om att stödja de som fördelar rikedom till de välbeställda och armmod till övriga.

(källa: statistik och Slic-report Sweden från Arbetsmiljöverket)

Alliansen vs Koalitionen ett nyliberalt tvåpartisystem i sin linda?

Efterdyningarna av valet i England visar med all tydlighet att det inte finns några tekniska garanter för skapandet av en regeringsduglig majoritet. Trots enmansvalkretsar lyckades det Brittiska folket knäcka koden mot ett dualistiskt valsystem som länge begränsat demokratin och konserverat ett förlegat maktverktyg – makten före demokratin.

Tyvärr förlorade Labour makten denna gång, kanske som ett resultat av valsystemet, vilket någonstans på vägen tvingat Labour gå en kräftgång från att ha varit ett arbetareparti med stark anknytning till fackföreningsrörelsen – till att bli ett nyliberalt parti som alltmer flirtar med medel- och överklass och deras värderingar för att skapa sig en möjlighet att regera.

Problemet med detta är att Britterna nu bara har tre mer eller mindre nyliberala partier att rösta på, när nu inget trovärdigt vänsteralternativ finns kvar. Kan det vara det som slutligen fällde Labour, självklart är ju de konservativa och liberala partierna trovärdigare i sin nyliberalism.

Är de det som håller på att hända även i Sverige? Genom att bakbinda sig redan före valen så har nu den svenska politiska variationen blivit tudelad även den. Nyliberaliseringen i Sverige har redan tagit jättekliv och nu finns det snart även här bara två nyliberala block att rösta på. Ett övervägande konservativt och ett mer socialliberalt alternativ, dock är båda alternativen övervägande inriktade på en nyliberal politik – allt för att få makten med en majoritet.

Även om socialdemokraterna skulle få en egen majoritet har man nu bundit upp sig för en samregering i en koalition med V och Mp. Går det att överhuvudtaget profilera sig partipolitiskt i 2010 års valrörelse? Vad ska då de andra partierna tycka? Med en kraftigt begränsad fantasi så har även Carl Bildts gamla uttryck ”Rödgrön röra”, blivit honnörsord för oppositionskoalitionen – de ”Rödgröna”, vilket nys.

Vilka frågor gör att LO-medlemmar skall rösta på dem, förra valet var det färre än 70 procent av dem som såg S som ett alternativ att rösta på – idag är det troligen ännu färre. Det räcker inte med en valstrategi som går ut på att folk ska rösta mot alliansens försämringar för att vinna valet. Det är heller ingen smart idé att försöka få alliansens kärnväljare att rösta rödgrönt, som sagt konservativa och liberala partier är trovärdigare i sin nyliberalism.

För att vinna valet måste vi nå arbetarna, ungdomarna (ca 500 000 röstar för första gången), fattigpensionärerna och nysvenskarna, grupper vilka har farit illa under lång tid av Svensk nyliberalism. Det innebär att en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik måste föras och försvaras. Klasskampen är inte över och vi har inte råd att lämna eftersatta grupper åt sitt öde. Den offentliga sektorns intäkter har i stort sätt halverats sedan 1980, på bekostnad av dem som behövde den och till gagn för dem som redan hade mer än nog.

Alliansen talar om att försvara ”välfärdens kärna”, alltså inte välfärden i sig, utan skapande av en väktarstat där var och en i övrigt får försöka att klara sig själv, så gott det går.

Det går inte att försöka vinna röster på den arenan genom förslag om att spara lite mindre än dem, att satsa lite mer. Det krävs helt andra och radikalare lösningar på hur vi skall bygga och försvara välfärdssamhället. Det krävs också en helt annan trovärdighet, för att vi verkligen menar att det är nödvändigt. Allt annat är bara en blekare färg på en nyliberalism som vi inte har möjlighet att vinna något på, än mindre ett val 2010.

Smygbeskattning och företagsbidrag direkt in och ut ifrån statskassan.

I den offentliga debatten så gör allianspartierna stor sak av att sänka skatterna. ”Man skall klara sig själv utan att behöva leva på bidrag”, säger man. Då menar man också att de gemensamma allmänna försäkringarna betalar ut bidrag, inte en berättigad ersättning från en försäkring där försäkringspremier inbetalts.

Samtidigt så har allianspartierna inga som helst problem med att skattepengar går direkt ned i fickan på ägare av företag som genom privatisering av offentliga arbeten och genom offentlig upphandling även går till företag som systematiskt fuskar med skatt och svarta arbeten.

Vinster vanligen på runt tio procent redan första året i nystartade företag är något som inte ens luttrade riskkapitalbolag på börsen normalt räknar med är möjligt. Utförsäljning av offentlig verksamhet till underpriser, med lokaler, inventarier och kunder i ett och samma paket och med garanterade intäkter. En verkligt lönsam affär för utvalda företag, endast möjligen överträffad av utförsäljningen av allmänna bostäder som bostadsrätter till långt under marknadspriset.

Tror alliansen inte på kapitalistisk marknadsekonomi, eftersom de subventionerar sina reformer med allmänna medel, subvention är egentligen fel ord – det som ligger närmast tillhands är förskingring av offentliga medel (allmänna och gemensamma investeringar).

Inte nog med att statskassan dräneras, skattesänkningar till dem som tjänar mest finansieras med pengar som upplånats från den internationella lånemarknaden. Pengar som vi alla blir tvungna att betala tillbaka senare med pengar som vi inte längre har kvar (allmänna och gemensamma skulder).

Trots att den allmänna sjukförsäkringen under en avsevärd lång tid har haft ett överskott och därmed varit en överfinansierad försäkring med högre fasta intäkter än de utgifter som belastat den, har överskottet gått rakt in i statkassan – en smygskatt. När direktiven om allt snävare bedömningar i denna försäkring, vilket medför att det inte längre räcker att vara sjuk eller skadad för att ha rätt till ersättning (eftersom detta är ett bidrag?) allt färre personer har rätt till ersättning och detta under en kortare tid och trots en oförändrad premiekostnad, så blir smygbeskattningen hela tiden allt större.

Detta är väl huvudproblemet med en obligatorisk allmänt finansierad försäkring som styrs av politiska och juridiska beslut snarare än medicinska omdömen. Nu vill alliansen införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En blivande kassako att mjölka för smygbeskattning?

Frågan är om den borgerliga politiken verkligen sänker skatterna, om de samlade utgifterna för medborgarna ändå ökar genom t ex höjda bilförsäkringspremier, kollektivtrafiksavgifter eller försämrade ersättningar från allmänna försäkringar? Innebär det egentligen bara en förändrad fördelning av allmänna medel, från de behövande till de välbeställda – traditionell högerpolitik alltså, dock skickligt kamouflerat av kvalificerad retorik och nyspråk.

Provocerande nollbudsavtal för strategi mot stridsåtgärder?

Med teknikarbetsgivarna i spetsen har Svenskt Näringsliv i många år drivit frågan om sifferlösa avtal.
D v s först förhandlar de om fredsplikt, sedan om lön och andra frågor - utan möjlighet till konfliktvapen. Löner och övrigt vill de dessutom att det skall förhandlas lokalt – utan förhandlingsläge för facket.

Enligt MBL så har arbetsgivarna ingen skyldighet att komma överens, bara skyldighet att förhandla, vilket gör att de kan köra över oss ”om de förhandlar”. I några branscher har de lyckats med sina ”sifferlösa avtal”, bl.a. inom offentlig sektor, löneökningen där har inte kommit i närheten av t.ex. industrins löneökningar.

Nu när våra fackliga förhandlare inom industrisektorn har lämnat lönekrav på 2,6 % under en avtalsperiod på 12 månader, arbetsgivarna har lämnat ett ”nollbud”, om de fick bestämma så skulle de nog helst vilja sänka lönerna så deras ”nollbud”, tycker de är generöst.

Då har de ”opartiska ordförandena” (avtalsmedlarna), först föreslagit 2,4 % under 18 månader, vilket motsvarar ca hälften av fackets krav. Mitt emellan 0 % och 2,6 %, budet avvisades av båda parter. Nästa bud från medlarna var på 0,7 % under 12 månader - vilket motsvarar ungefär hälften av det tidigare budet och motsvarar en fjärdedel av fackets utgångsbud.

Detta kunde arbetsgivarna tänka sig att acceptera, tacka f_n för det. Det skulle ha gett för en medelinkomst på 22 000 kr/mån, ca 1 kr/tim – 8 kr/dag – 174 kr/mån, i löneökning före skatt! Det räcker inte ens till 20 % av hyreshöjningen i år! De ”opartiska ordförandena” verkar inte vara speciellt ”neutrala” i sin budgivning.

Är man konspiratoriskt lagd kan man befara att detta är en del av en strategisk plan av Svenskt Näringsliv - att provocera till omfattande stridsåtgärder från facken, för att sedan säga att stridsåtgärderna är ansvarslösa, oproportionerliga och samhällsfarliga. För att sedan direkt springa till Regeringen med sådana argument för inskränkningar i konflikträtten.

Där är Laval-lagen ytterligare en strategisk testballong med avsändare från Svenskt Näringsliv, vilka dessutom gav ekonomiskt stöd för juridisk hjälp åt företaget som varken var organiserat eller hade avtal.

Vill verkligen arbetsgivarföreningarna att oseriösa företag skall konkurrera med deras egna medlemsföretag genom åsidosättande av lagar och avtal som medlemsföretagen måste följa – i så fall, hur tänker man då?

Vill man verkligen uppnå ett lag- och avtalslöst marknadstillstånd för företagen att verka på, i konkurrens med bolag styrda av knarkkarteller eller andra stora och små gangsterorganisationer? Varför då inte prova att flytta några företag till den Colombianska eller Ryska marknaden först – för att testa - innan ni bestämmer er.

Kollektivavtalen verkar som en garant för en seriös och sund arbetsmarknad med effektiva företag som klarar granskning och utvecklas under neutral konkurrens. Klarar företagen inte detta, så hjälper det inte med att dumpa löner eller försämra arbetsmiljön för att ge fortsatt utdelning till ägarna – företaget att dömt att gå under snarare förr än senare.

Rimliga avtal där företagens ekonomiska utrymme fördelas på dem som skapat det, är bra inte bara för företagen och de anställda, utan även för välfärden och samhällsutvecklingen.

Kom till förhandlingsbordet med seriösa bud – för stridsviljan är mycket god på min arbetsplats!

Raymond Staedel

Vad är det för värld vi vill leva i

När jag växte upp på sextiotalet så var framtidstron i världen och Sverige enorm. Vi kunde bli vad vi ville och göra nästan vad som helst - vi kunde åka till månen och tillbaka om vi så bara bara ville och bestämde oss för det!

Min framtidsvision var tydlig när jag var barn - vi skulle kunna automatisera det mesta av den industriella tillverkningen med robotar och liknade, medborgarna skulle kunna förkovra sig med vad de var intresserade av, musik, kultur, vetenskap och forskning.

De som föredrog att arbeta med och skapa sådant som intresserade dem skulle kunna göra det. Tågresor skulle vara vara gratis för dem som föredrog att resa och knyta kontakter med andra.Alla som ville, skulle ha någonstans att bo och de som ville bo tillsammans med andra skulle kunna göra det.

Mänskligheten skulle ju utvecklas och gå framåt i välfärd, kunskap och välmående. Paradiset finns redan här på jorden varför vänta på ett annat liv, någon annan gång när det finns inom räckhåll redan nu?

Vad hände?

Vi i mänskligheten blev - jag, vi och dom andra.

Det gemensamma, blev en börda för några, som menade att våran gemensamma samlade kunskap tillhörde i framtiden inte alla, utan var och en som kunde hade rätt att hemlighålla den för sina egna framtida vinster. Den samlade gemensamma välfärden, tillhör inte alla - bara de som förtjänat den.

En ny gammaltestamentlig religiositet, ihopblandad med nytolkningar om karma genomsyrar det postmoderna samhället i ett egoistiskt nytänkande, vilket lett till synen på att det är, individers egna synder, lathet och oförmågor som gör att de inte förtjänar att stödjas av en gemensam välfärd.

- Varför ska jag som är skötsam betala för alla lata jävlar som inte vill göra rätt för sig och jobba, istället för att leva på bidrag från oss andra som betalar sååå mycket iskatt och avgifter.

- Att jag har rätt till att göra vad jag vill med mina välförtjänta pengar är väl min ensak, om jag vill ha tre tiomiljoners hus i olika värdsdelar, lyxbåtar och lägenheter samt mer pengar en vad jag kan spendera under min livstid, så är väl det min rätt, det är ju jag som gjort mig förtjänt av min rikedom eller....

Det är just det - vad är det för typ av rättvisa som ett sådant tänkande baseras på?
Hur kan det vara möjligt, det är ju inte så att det handlar om genier och som i sin genialitet inte lyckats värja sig från att alla pengar hela tiden regnar över dem.

Att kunna ta patent på gammalt och även för den delen nytt levade DNA för att hindra andra från att använda visst utsäde, eller att inte göra välbehövlig medicin mot stora folkdödande sjukdomar, för att vinsten blir för låg. Kunskap som ursprungligen stammar ur grundforskning som vi gemensamt bekostat.

Vad vill vi av framtiden, skall vi bygga zoner för rika som högbevakas mot fattiga med vilka medel som helst. Ett samhälle som genom de små stegens tyranni blir en olidlig värld att leva i.