Alliansen vs Koalitionen ett nyliberalt tvåpartisystem i sin linda?

Efterdyningarna av valet i England visar med all tydlighet att det inte finns några tekniska garanter för skapandet av en regeringsduglig majoritet. Trots enmansvalkretsar lyckades det Brittiska folket knäcka koden mot ett dualistiskt valsystem som länge begränsat demokratin och konserverat ett förlegat maktverktyg – makten före demokratin.

Tyvärr förlorade Labour makten denna gång, kanske som ett resultat av valsystemet, vilket någonstans på vägen tvingat Labour gå en kräftgång från att ha varit ett arbetareparti med stark anknytning till fackföreningsrörelsen – till att bli ett nyliberalt parti som alltmer flirtar med medel- och överklass och deras värderingar för att skapa sig en möjlighet att regera.

Problemet med detta är att Britterna nu bara har tre mer eller mindre nyliberala partier att rösta på, när nu inget trovärdigt vänsteralternativ finns kvar. Kan det vara det som slutligen fällde Labour, självklart är ju de konservativa och liberala partierna trovärdigare i sin nyliberalism.

Är de det som håller på att hända även i Sverige? Genom att bakbinda sig redan före valen så har nu den svenska politiska variationen blivit tudelad även den. Nyliberaliseringen i Sverige har redan tagit jättekliv och nu finns det snart även här bara två nyliberala block att rösta på. Ett övervägande konservativt och ett mer socialliberalt alternativ, dock är båda alternativen övervägande inriktade på en nyliberal politik – allt för att få makten med en majoritet.

Även om socialdemokraterna skulle få en egen majoritet har man nu bundit upp sig för en samregering i en koalition med V och Mp. Går det att överhuvudtaget profilera sig partipolitiskt i 2010 års valrörelse? Vad ska då de andra partierna tycka? Med en kraftigt begränsad fantasi så har även Carl Bildts gamla uttryck ”Rödgrön röra”, blivit honnörsord för oppositionskoalitionen – de ”Rödgröna”, vilket nys.

Vilka frågor gör att LO-medlemmar skall rösta på dem, förra valet var det färre än 70 procent av dem som såg S som ett alternativ att rösta på – idag är det troligen ännu färre. Det räcker inte med en valstrategi som går ut på att folk ska rösta mot alliansens försämringar för att vinna valet. Det är heller ingen smart idé att försöka få alliansens kärnväljare att rösta rödgrönt, som sagt konservativa och liberala partier är trovärdigare i sin nyliberalism.

För att vinna valet måste vi nå arbetarna, ungdomarna (ca 500 000 röstar för första gången), fattigpensionärerna och nysvenskarna, grupper vilka har farit illa under lång tid av Svensk nyliberalism. Det innebär att en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik måste föras och försvaras. Klasskampen är inte över och vi har inte råd att lämna eftersatta grupper åt sitt öde. Den offentliga sektorns intäkter har i stort sätt halverats sedan 1980, på bekostnad av dem som behövde den och till gagn för dem som redan hade mer än nog.

Alliansen talar om att försvara ”välfärdens kärna”, alltså inte välfärden i sig, utan skapande av en väktarstat där var och en i övrigt får försöka att klara sig själv, så gott det går.

Det går inte att försöka vinna röster på den arenan genom förslag om att spara lite mindre än dem, att satsa lite mer. Det krävs helt andra och radikalare lösningar på hur vi skall bygga och försvara välfärdssamhället. Det krävs också en helt annan trovärdighet, för att vi verkligen menar att det är nödvändigt. Allt annat är bara en blekare färg på en nyliberalism som vi inte har möjlighet att vinna något på, än mindre ett val 2010.