söndag 27 februari 2011

Leif Pagrotsky (S) och Eva Nordmark (SKTF) har ingen koll!

Den solidariska lönepolitiken i avtalsrörelsen fungerar inte, solidariteten inom arbetarerörelsen verkar överhuvudtaget saknas. En genomtänkt strategisk sammanhållning finns inte.

Lösningen enligt debattartikelförfattarna Leif Pagrotsky och Eva Nordmark är att slå sönder det som fungerar – spela arbetsgivarna i händerna genom att splittra den kompetens som finns lokalt och som tar många år att bygga upp.

90 % av allt förhandlingsarbete sker lokalt i lokala förhandlingar, fackliga förtroendevalda måste i stort sätt lära sig arbetsrätt i skarpt läge – i förhandlingar. Flertalet av de facklig förtroendevalda har ingen juridisk utbildning i botten och det går inte att bara ”plugga” in arbetsrätten i förväg, utan det tar många år att skaffa den nödvändiga kompetensen för att bli en likvärdig motpart till arbetsgivarna i en lokal förhandling.

Lösningen ligger inte i att försämra möjligheten för förtroendevalda att skaffa sig den kompetensen genom att förhindra kontinuiteten i förtroendeuppdraget. Det skapar bara en obalans mellan AG och Fack med fördel för arbetsgivarna. Dessutom så prövas uppdragen på Årsmöten varje år i en demokratisk omröstning på arbetsplatserna.

Däremot så finns det problem med förbundens strukturer med anställda ombudsmän vilka nästan verkar oavsättliga, påminner lite om en skyddad verkstad med livstidsanställningar. Likadant är det inom det Socialdemokratiska partiet. Problemet är inte de som väljs till förtroendeuppdrag – de kan väljas bort om de inte levererar.

Problemet ligger i tjänstemannastyret. Det är tjänstemännen inom facket, partiet och för den delen hela samhällsapparaten som slipper stå till svars för det som blir resultatet av deras mångåriga arbete. Det innebär inte att de gör ett dåligt jobb – men de slipper däremot att ta ansvar för det som inte blir bra. Det får de förtroendevalda göra.

Visst behövs det ”…unga och framgångsrika medlemmar..” i facket och de är mer än välkomna, men inte på bekostnad av den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden – de måste vara en del av den kontinuitet som är nödvändig för att säkerställa att överlämnandet inte påverkar maktbalansen gentemot arbetsgivarna. Allt annat är bara en naiv populism som kommer att krossa arbetarerörelsen på sikt.

Om det skall kunna återställas något förtroende och berättigande för arbetarerörelsen i framtiden så är det strukturerna byggda på hierarkier av jasägare som måste brytas, det som är dagens garanter för de befintliga strukturernas bevarande. Taket är lågt i de flesta fackförbund och Socialdemokratiska Partiet och konstruktiv kritik uppfattas bara som hot som måste elimineras till varje pris. Rättning i ledet är det honnörsord som gäller.

Med sådana organisationers uppbyggnad i det nya unga välutbildade Sverige, är det inte svårt att förstå att den generella organisationsgraden ständigt sjunker. Att sammanhållning och solidaritet har en vikande kurva och framförallt att förtroendet för arbetarerörelsen som ”våra” företrädare inte längre är självklar. Vem inom arbetarerörelsen kan tro på allvar att portalparagraferna i stadgarna är det som styr verksamheten inom förbunden, Partiet eller inom politik och arbetsmarknad?

Leif och Eva gör er läxa innan ni störtar ut med era idéer – er verklighet är absolut inte min.