söndag 3 april 2011

Sista spiken i kistan på arbetarerörelsen

 Är det de sista dödsryckningarna för en epok av framgångsrik fördelningspolitik – för arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiet som vi ser utspelas framför våra ögon? En tragedi på många sätt – ett parti som har problem med att införa reell demokrati har tillsatt en ny partiledning i Sovjetisk stil framför en tandlös kongress som inte har haft några invändningar om att deras val har gjorts åt dem.

Lyriska socialdemokrater berömmer den nya partiledaren Håkan Juholt för hans linjetal och visioner – vilket dock i stort sätt ändå bara var en sammanfattning av partiprogrammet. Det får en att undra hur många partiföreträdare som egentligen känner till vad som står i partiprogrammet och varför detta inte står som mall för den politik som partiet går till val på istället för den kortsiktiga utspelspolitik som väljarna vare sig känt sig hemma i eller varit förankrad i deras vardag.

Nu när slutligen festyran lagt sig och vardagen kommer krypande med granskning av tillträdande partiledares omgivning och utnämningar samt avgåendes fallskärmar så sticker det i ögonen på potentiella medlemmar och väljare. Självklart måste våra företrädare klara en granskning av media. Deras löner och avgångsförmåner som partiet beviljar måste vara transparanta och försvarbara. Hur skall annars socialdemokratin återfå förtroendet som ett samhällsbärande parti igen?

Många av dessa företrädare visar sig dessutom ha helt otroligt många arvoderade sidouppdrag i olika bolagsstyrelser och andra organisationer men även därtill många andra uppdrag och i en sådan omfattning att de svårligen tidsmässigt kan ha tid att med fokus hinna med att driva de frågor samt företräda de som valt dem. Dessutom är de lite väl förvirrade av vilken agenda som är viktigast för dem, sin egen karriärs, bolagens som de företräder, eller medlemmarnas och väljarnas. Uttrycket ”makt korrumperar” visar sig gång på gång ändå ha viss teckning, men avfärdas med emfas framförallt av dessa företrädare. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Politikerföraktet frodas – igen och inte helt utan anledning. När kommer insikten om att det finns en läxa att lära av – locket måste tas av och en rannsakan måste ske – granskning av gamla synder och erkännanden av de fel som blivit begångna. Utnämningsprocesser och makthierarkier måste moderniseras och demokratiseras. Det räcker inte längre att svänga sig med diffusa paroller såsom solidaritet och rättvisa utan att ha definierat detta i en gemensam värdegrund om vad dessa uttryck står för och vad de betyder i praktiken.

Trovärdigheten att gå ut och kritisera bolag som gör övervinster inom offentlig omsorg klingar falskt då andra företrädare själva sitter i dessa bolags styrelser. Eller att fördöma utförsäljningen av hyresrätter till underpriser som bostadsrätter – medan man ”privat” inte har något emot att själv göra sig en hacka. Att själv sitta med i många av de styrelser som beviljar toppdirektörer ofantliga bonusprogram för att sedan framstå som ovetande om att detta sker. Med sådana företrädare är det inte svårt att förstå att det generella förtroendet ständigt sjunker.

Tjugohundratalet är ett helt annat samhälle än nittonhundratalet – medborgarna har en helt annan utbildningsnivå nu än tidigare och flera informationskanaler. Nog har Svenskt Näringsliv och den borgerliga alliansregeringen lyckats med att försvaga arbetarerörelsen och splittra den med olika strategier och beslut. Men när det gäller sammanhållning och solidaritet som i praktiken visat sig bara vara tomma ord, är det nog detta, det som har lyckats försvaga rörelsen mest. Att våra företrädare – verkligen företräder oss – är inte längre en självklarhet. Hoppas att insikten om att det fortfarande krävs stora fundamentala förändringar inom partiet finns – annars har vi bevittnat sista spiken i kistan på arbetarerörelsen och det socialdemokratiska partiets tragiska död.

söndag 27 februari 2011

Leif Pagrotsky (S) och Eva Nordmark (SKTF) har ingen koll!

Den solidariska lönepolitiken i avtalsrörelsen fungerar inte, solidariteten inom arbetarerörelsen verkar överhuvudtaget saknas. En genomtänkt strategisk sammanhållning finns inte.

Lösningen enligt debattartikelförfattarna Leif Pagrotsky och Eva Nordmark är att slå sönder det som fungerar – spela arbetsgivarna i händerna genom att splittra den kompetens som finns lokalt och som tar många år att bygga upp.

90 % av allt förhandlingsarbete sker lokalt i lokala förhandlingar, fackliga förtroendevalda måste i stort sätt lära sig arbetsrätt i skarpt läge – i förhandlingar. Flertalet av de facklig förtroendevalda har ingen juridisk utbildning i botten och det går inte att bara ”plugga” in arbetsrätten i förväg, utan det tar många år att skaffa den nödvändiga kompetensen för att bli en likvärdig motpart till arbetsgivarna i en lokal förhandling.

Lösningen ligger inte i att försämra möjligheten för förtroendevalda att skaffa sig den kompetensen genom att förhindra kontinuiteten i förtroendeuppdraget. Det skapar bara en obalans mellan AG och Fack med fördel för arbetsgivarna. Dessutom så prövas uppdragen på Årsmöten varje år i en demokratisk omröstning på arbetsplatserna.

Däremot så finns det problem med förbundens strukturer med anställda ombudsmän vilka nästan verkar oavsättliga, påminner lite om en skyddad verkstad med livstidsanställningar. Likadant är det inom det Socialdemokratiska partiet. Problemet är inte de som väljs till förtroendeuppdrag – de kan väljas bort om de inte levererar.

Problemet ligger i tjänstemannastyret. Det är tjänstemännen inom facket, partiet och för den delen hela samhällsapparaten som slipper stå till svars för det som blir resultatet av deras mångåriga arbete. Det innebär inte att de gör ett dåligt jobb – men de slipper däremot att ta ansvar för det som inte blir bra. Det får de förtroendevalda göra.

Visst behövs det ”…unga och framgångsrika medlemmar..” i facket och de är mer än välkomna, men inte på bekostnad av den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden – de måste vara en del av den kontinuitet som är nödvändig för att säkerställa att överlämnandet inte påverkar maktbalansen gentemot arbetsgivarna. Allt annat är bara en naiv populism som kommer att krossa arbetarerörelsen på sikt.

Om det skall kunna återställas något förtroende och berättigande för arbetarerörelsen i framtiden så är det strukturerna byggda på hierarkier av jasägare som måste brytas, det som är dagens garanter för de befintliga strukturernas bevarande. Taket är lågt i de flesta fackförbund och Socialdemokratiska Partiet och konstruktiv kritik uppfattas bara som hot som måste elimineras till varje pris. Rättning i ledet är det honnörsord som gäller.

Med sådana organisationers uppbyggnad i det nya unga välutbildade Sverige, är det inte svårt att förstå att den generella organisationsgraden ständigt sjunker. Att sammanhållning och solidaritet har en vikande kurva och framförallt att förtroendet för arbetarerörelsen som ”våra” företrädare inte längre är självklar. Vem inom arbetarerörelsen kan tro på allvar att portalparagraferna i stadgarna är det som styr verksamheten inom förbunden, Partiet eller inom politik och arbetsmarknad?

Leif och Eva gör er läxa innan ni störtar ut med era idéer – er verklighet är absolut inte min.

lördag 12 februari 2011

Vem blir Socialdemokraternas nästa Partiledare

(Delar av detta är Ironi – har läst någonstans att för att förstå ironi måste man ha minst en 12-årings intelligensnivå - förtydligar det här - för att även alla andra också ska förstå det).

Nu när en ny partiledare skall väljas av x-(S)-kongressen – är frågan om hur nomineringsprocessen går till. Kan kongressombuden nominera på öppet möte? Partimedlemmarna verkar inte vara pålitliga nog att själva få nominera sin partiledare. Valberedningen är tillsatt och skall som jag förstår det - sköta detta.

Spekulationerna i media flödar hett - blir det Österberg, Östros, Mikael Damberg, Elvy, Anneli, Veronica Palm eller Lena Sommestad. Eller kanske blir det Bodström, Pagrotsky eller Pär Nuder. Vill man kandidera är man körd (en vanlig socialdemokratisk tradition). Snacka om att tänka i nya banor.

Från partiet hörs en dånande tystnad.

Öppenheten i partiledarvalsprocessen inom partiet är total i avsaknad av just öppenhet – de flesta verkar (som vanligt) livrädda för att bli förknippade med någon som har en åsikt – eller som kan uppfattas som att ha en avvikande mening gentemot den/de som förmodligen kommer att få makten. Kommande karriärer står på spel - Håll tand för tunga eller ut och jobba med ett vanligt arbete. Dock främjar slutenheten inte möjligheten att återfå LO-medlemmarnas förtroende – eller för den delen – inte Svenska folkets förtroende heller.

(S)-politiken ska tydligen inte heller diskuteras öppet – blir det en fortsättning av den illa dolda nyliberala politiken som gäller eller möjligen en vänsterorienterad reformpolitik som blir målsättningen. Inte många ledande (S)-politiker vågar ta den debatten öppet Nu heller.

En debattsida på Facebook om Socialdemokraternas nästa partiledare för den som vill tycka till i frågan.

För att säkerställa rättning i ledet – så går ”propparna Orvar” ut då och då med maningar till besinning – ”låt valberedningen jobba ifred” eller mot dem som ändå har modet att komma med avvikande åsikter – att de ”inte är tillräckligt tunga” partiföreträdare för att ha någon som helst betydelse.

När ska ”propparna Orvar” inse att de inte är de som kan rädda partiet från att marginaliseras. De är snarare en del av problemet än lösningen av den kris som partiet är inne i – men med deras brist på självdistans - har de inte ens förstånd nog att förstå att partiet är inne i den värsta krisen sedan bildandet.

Om det inte vore för alla medlemmar och väljare så skulle den strategin kanske fungera - men en öppenhet och en tydlighet i den framtida (S)-politiken är helt klart partiets enda räddning. Vi behöver inte ytterligare ett borgerligt nyliberalt parti inom svensk politik. ”Propparna Orvars” borgerliga medelklassvärderingar är inte gångbara för ett arbetareparti i kris.

Vi måste ha företrädare som förstår hur verkligheten ser ut för flertalet och förstå deras behov – det finns en ny underklass i Sverige – är det någon som känner till den och dess drömmar? Hur har ”vanligt folk” det idag, vad är deras behov och möjligheter? Är det verkligen borgerligheten som har gjort den bästa analysen, eller är det så att Socialdemokraternas verklighetsanalys saknas och i brist på den så har Alliansens verklighetsbeskrivning fått duga – även för SAP.

Blir det så att valberedningen bara kommer med ett förslag på partiledarkandidat till kongressen och eventuella övriga kandidater återtar sin kandidatur (även detta en gammal tradition) vilket skulle göra kongressen (”partiets högsta beslutande organ”) helt utan makt och offside. Är jag helt övertygad om att 2014 - då kommer Socialdemokraterna inte återta Stadsministerposten.